Ni vet den där nevositetkänslan som man kan få? Den där man känner av i hjärtat? Som man försöker blunda och ta djupa andetag och nästintill meditera bort. Jag hade den idag på träningen. Nemo har ju varit lite halvvild den senaste tiden vilket har varit lite kul men sen jag ramlade av förra hoppträningen så blev det en liten oro hos mig. Jag vill inte vara rädd men jag kände mig inte trygg eftersom att jag inte visste var Nemo skulle hitta på. När jag travade fram så öppnar någon en människo-ingång lite snabbt för att hämta en sak när jag kommer ridande mot den. Då passade Nemo självklart på att göra en snabb vändning så jag fick rida förbi det där hörnet ett antal gånger för att han skulle sluta sprätta runt och bara lungt trava förbi.
När det hände sådär i början blev jag sådär nervös. Vi började hoppa fram och det gick bra, han gjorde ingenting men jag kände mig fortfarande inte tillfreds i sadeln... Vi hoppade en bana på 110 och det gick bra, lite ojämn i galoppen men ändå bra känsla och bra beslut fattade från min sida. Hinderna höjs till 120 och jag håller på att skita ner mig eftersom jag fortfarande var nervös. Men sen vet jag inte vad som händer, jag rider an och nervositeten ba: poff, borta! Vi rider runt banan och får till några riktigt bra språng med en sådan bra känsla, vi flög verkligen tillsammans, jag fick den där känslan av att vi nu är riktigt samansvettsade! Det gjorde mig så glad, det är så skönt att vi fick till det sådär bra nu på vårat genrep inför helgen!
I helgen är det då årets första tävling! Det är hoppning som går i Strömsholm och höjderna vi hoppar är 110 och 120. Så känslan är på topp riktigt kul att få komma igång och tävla lite nu äntligen! Senaste tävlingen var 15 november, det vill säga EVIGHETER sen!
0 kommentar(er)
